mrstongco

Jag känner mig så tillfreds just nu.

Hösten har kommit, med sina vackra färger och sin friska bris.

Och de är så välkommet, ja som ni vet har ju året än så länge kommit med ganska så tunga besked och händelser.. och dumma mig skjuter nog undan en del, vilket man kanske inte ska göra, men jag vill ha en tid nu utan en massor med överanalyseranden. Bearbetat har jag nog gjort ganska så bra, de har blivit eftersom, men den där känslan att man mist någon kär, två gånger om i år, ja den känslan skjuter jag nog undan lite och istället lägger jag glädje åt dom jag har. Men jag saknar mina gubbar, min morfar och min farfar. Ja.. oj vad jag saknar dom. Ibland blir de som en uppvaknande, att de verkligen är sant, dom finns inte längre kvar. Och något som jag förundras över ja, att de verkligen är dom där små små tingen som man saknar, hur morfar gjorde sina små läten, eller när man kom hem till mormor och morfar och man hörde hur han kom gåendens med sina toffler som drogs mot golvet, eller när min farfar skrattade sin genuina skratt, eller när han bara några veckor innan sin bortgång låg på golvet med Millie och lekte. Alla dom där större tingen, är som inget gemfört med dom små.

Jag sörjer att jag aldrig fick ta ett adjö till min farfar, de kom så plötsligt för mig, utan någon förvarning.

Så när morfar insjuknade, så tog jag tillvara på varenda liten minut, varje dag var jag där, och den sista dagen så satt jag och berättade hur mycket jag älskade honom, om och om igen. Jag ville inte ha något osagt.

Och mitt hjärta och själ känns väldigt rofyllt med att jag fått gjort de.

Men saknaden kommer att vara stor.

 

Hade inte tänkt skriva ett så allvarligt inlägg som de blev, men när mina fingrar börjar vandrar på tangetbordet, då är de lika bra att bara följa med.