Förlossningsberättelse

Den 7 mars 2011 strax innan 8 på morgonen plingade vi på entren till förlossningen och en barnmorska kom och öppnade och jag sa att vi var där för ett planerat kejsarsnitt, kom ihåg hur konstigt jag tyckte de var att komma dit utan värkar. För redan 13 dagar innan så fick vi veta att den 7:e så skulle vi få träffa våran efterlängtade bebis, men vi valde att hålla de hemligt före både familj och vänner.



Vi börjde morgonen på förlossningen med att göra en kurva för att se hur vårat hjärta hade de i magen och som vanligt alldeles utmärkt.
Sedan så kom en av läkaren som skulle göra snittet och förklarade hur allt skulle gå till och vi fick veta att operationen skulle ske strax efter 12, men vi gjorde oss inställd på att de lika gärna kunde ske mycket senare på dagen. Sedan hade vi gjort våran tid på förlossningen. klockan halv 10 blev vi förflyttade till BB rum110. Där gjorde vi oss hemmastadda, bäddade älsklings säng, packade upp lite grejor och pratade om hur konstig denna dag var, man fattade inte vad som var på gång.. Sedan satt vi på våra innetofflor som vi tagit med oss och tog oss en liten promenad för att kolla hur de såg ut på avdelningen. Efter våran lilla tur så började vi vandra tillbaka till vårat rum då en sköterska kommer gående i full fart och när hon närmar sig oss frågar hon om de är jag som är Ida och sade lite stressat att jag ska ner på operationen nu och då var klockan strax efter 10 och herregud vad jag blev nervös, de var ju inte nu de var dags, de skulle ju vara tidigast 12. Men med raska steg så gick vi tillbaka till vårat rum för att sätta den hemska katetern..
Vid halv 11 rullades jag ner till operationen, där blev de lite väntande, narkosläkaren kom för att prata bedövning och de bestämdes att jag skulle få spinalbedövning (ryggbedövning). Sen blev de lite mer väntan på att dom skulle bli klar med op-rummet.

 (sista bilden på oss innan vi två blev lyckliga föräldrar)

Men nu var snart den eviga väntan över. Vid 11 blev jag skjutsad in till rummet där man skulle byta säng till en operationsäng och redan då började jag skaka. Åkte sedan in i rummet innan operationsalen för att vänta på de allra sista som dom fixade där inne + att få lite medicin. Sedan var de dags att rullas in i salen. Där inne fick vi åter vänta på att vi skulle få klar tecken från kirurgerna så att dom kunde lägga bedövningen så fick rulla ihop mig som en katt (när den ryggar sig) och så stack dom in sprutan i ryggen, man var så fokuserad på annat så detta gjorde inte så ont. Strax därefter börjar jag känna hur de börjar krypa i benen och att magen är bortdomnad. Nu var all personal på plats, hela 12 personer. Och nu var de dags!
Alltihop var så absurt, man känner hur dom liksom drar och rycker i magen, men man är alldeles bortdomnad. Medans dom höll på att "gräva" i min mage så låg jag och vikade på tårna som jag fortfarande kunde röra lite på.
Under tiden så fick narkosläkaren spruta in medicin då jag började känna mig yr några gånger, de var blodtrycket som sjönk men de är vanligt när man får ryggbedövning förklarade han. Under hela tiden hade jag Melanio vid min sida, han strök min panna, pussade på mig, berättade att han älskade mig, alla dom 12 personerna som var där inne existerade inte för oss, de var han och jag, som snart skulle få träffa våran bebis för första gången.
Efter ca tio minuter sade dom att nu är de dags och helt plötsligt kommer dom förbi med en liten bebis med rumpan upp i vädret och Melanio försvann iväg med barnmorskan och vårat nyfödda barn till rummet brevid där barnläkaren väntade. Jag själv låg ju självklart kvar på operationsbordet och mina tankar flög fram och tillbaka blandat med skratt och tårar, herregud jag har blivit mamma, hur mår mitt barn och vad blev de för något?
Jag och Melanio hade trott under hela graviditeten att de var en pojke vi väntade. Efter ca 2 minuter fick jag höra mitt lilla hjärta skrika för första gången, men vilket kändes som en evighet, dom berättade sen att dom hade varit tvungen att ge syrgas i början men även de är vanligt då bebisar som födds i kejsarsnitt blir väldigt chockade när dom kommer ut. Narkosläkaren jävlades lite med mig och sa att han visste vad de blivit men när jag frågade vad så sa han, att nej de får din man komma och berätta. Efter en liten stund så kom Melanio in med tårar i ögonen (glädjetårar) pussade mig och berättade att vi hade fått en liten flicka, blev först väldigt chockad för de var ju en pojke som vi väntade men de bytes ut snabbt mot glädjetårar, jag har blivit mamma till en frisk liten flicka! Min underbara flicka.
Min man gick ut igen för att hämta henne och snart så fick jag se hennes stora ögon för första gången tittandes rakt mot en, så vacker och alldeles perfekt, min egna lilla dotter. I några minuter så satt vi där den nya lilla familjen tills barnmorskan sa till Melanio och nu var dom tvungen att åka upp på BB.
Så där låg jag kvar för att bli igensydd och sakta försvann även alla andra som varit med under kejsarsnittet.
Kom ihåg att jag låg och tittade i operationslampan ovan för mig för då såg jag lite svagt hur dom sydde igen mig och märkte då hur hela magen var zebrarandig så tänkte, jaahaa..jag har klart mig utan några bristningar under hela graviditeten, de var väl självklart att de skulle bli fulla magen nu när de är klart..... Enda tills jag ser att dom börjar dra bort plasttejpen och att de jag trodde var bristningar bara var blod som hamnat emellan!
Sedan var de klart, allt hade gått på en ungefär en timme, en timme som förändrat mitt liv föralltid, till något otroligt underbart. Att få komma tillbaka till rum110 och se min älskade dotter, att få hålla om henne, snusa på henne och för första gången få ge henne mat, vilket hon var en baddare på. Allt detta går inte att beskriva med ord, nu förstår jag vad alla föräldrar menar, en helt otrolig känsla!

 Millie bara några minuter gammal

Den 7 mars blev vi stolta föräldrar till en vacker liten dotter som fått namnen Millie Caroline Naylia,
hon vägde 2370gram och var 44cm lång och blev född i vecka 38+3.
Idag blev Millie 3 veckor och de firade vi med ett besök på BVC och nu väger hon 2830gram och är 49cm lång.
Hon är en liten men stark tjej, mammas stolthet!

   <-Millie 3 veckor gammal->     

RSS 2.0